Wahlroos: Jag skulle inte ha valt att samarbeta med Mossack Fonseca

– Så vitt jag vet och hur otroligt det än må låta har man agerat till punkt och pricka enligt gällande bestämmelser och följt såväl lagar, regler som interna direktiv. År 2009 då det stod klart att amerikanerna införde nya regler, ändrade vi vårt regelverk och gick ännu längre än vad Luxemburg eller EU förutsatte. Vi gjorde klart för samtliga kunder att man kommer att rapportera alla transaktioner.

Det säger Nordea-ordföranden Björn Wahlroos som inte hittills har uttalat sig om den så kallade Panamaläckan som visar att Nordeas Luxemburgkontor har fungerat som mellanhand mellan förmögna kunder och advokatbyrån Mossack Fonseca med huvudkontor i skatteparadiset Panama.

– Jag förstår att problematiken är väsentlig för människor i och med de svåra ekonomiska tiderna där skattesummor är ämne för diskussion. Men jag vill trots allt påminna om att vi talar om obefintligt små pengasummor i sammanhanget, säger Wahlroos till HBL.

Därefter kommer han med ett antydande om att Nordea inte är den enda som har sysslat med motsvarande varpå han säger att han minsann själv inte skulle ha godkänt arrangemanget.

– Jag vill inte säga att det är så här världen fungerar. Hade jag fått vara med när avgörandet gjordes någon gång långt innan jag hade något med Nordea att göra, hade jag naturligtvis sagt: Nej, vi ska inte förmedla den här typen av kontakttjänster.

Enligt Wahlroos har det inte hittills framgått att banken skulle ha gjort några direkta fel.

– Inte heller medierna har rapporterat att vi skulle ha begått något direkt fel. Men det finns en upprördhet över att vi har förmedlat den här typen av kontakter. Och det måste vi vara ödmjuka och responsiva för.

– Det beror på vad jag nyss sade: att vi är lyhörda för en opinion även om den inte reflekteras i regelverket.

I sin bok Markkinat ja demokratia, (Marknad och demokrati) som utkom för tre år sedan, reflekterar Wahlroos också över skatteparadis som företeelse. Han försvarar inte skatteparadisen i boken utan nämner dem snarast som ett resultat av i hans tycke överreglerade och för hårt beskattade samhällen.

I boken citerar han den amerikanska filosofen Ayn Rands kända roman, Och världen skälvde, som utspelar sig i ett samhälle där socialismen är på frammarsch och staten i allt högre utsträckning reglerar ekonomin. Under ledning av bokens huvudperson John Galt lockas samhällets driftigaste personer att försvinna och grunda en fristad för framgångsrika i protest mot massorna som snyltar på dem.

Wahlroos återger hur aktionen verkar förödande på det samhälle som de driftiga lämnade bakom sig och berättar hur den nya fristaden genast börjar blomstra när de inflyttade inte längre regleras och beskattas oskäligt. Wahlroos skriver att analogin kan förefalla provocerande, men att den kan vara nära att bli verklighet i Europa.

"De länder som väljer att hålla fast vid den dyra välfärdsstaten får det allt svårare att locka eller hålla fast vid goda skattebetalare. Till slut blir länderna tvungna att ändra kurs eller börja övervaka sina medborgares kapitalströmmar", skriver Wahlroos.