Två små rosa knyten

”När jag kommer till Peshawar kvinnosjukhus välkomnas jag av en mängd leenden. Jag blir stående i receptionen och pratar med personalen när en kvinna med rostfärgat hår, täckt av en tunn svart huvudduk, plötsligt kommer in genom svängdörrarna.

Hennes hennamålade händer är överallt. Hon gestikulerar vilt till min manliga kollega, Zahir Gul, samtidigt som hennes ögonbryn åker upp och ner, vilket ger djupa veck i pannan.

Detta fortsätter ett tag. Zahir svarar med att nicka uppmuntrande. Sedan vänder kvinnan sig mot mig. Hon lutar sig fram, som för att dela med sig av spektakulärt skvaller. Jag förstår ingenting eftersom hon talar pashto, men hennes gester säger allt. Hon har en otrolig historia att berätta.

Få förare ger sig ut på bergsvägarna efter mörkrets inbrott

Kvinnan har rest närmare 70 kilometer till Peshawar från Khyber Agency i den mörka och kalla vinternatten. Khyber Agency ligger längre norrut, precis vid gränsen till Afghanistan, där det knappt finns någon vård att tillgå.

I går kväll födde hennes svärdotter barn i sitt hem. Att föda barn hemma utan en utbildad barnmorska närvarande är inte ovanligt här. Men efter förlossningen blev svärdottern sjuk. Hon behövde vård, men det fanns inget sjukhus i närheten. Att ta kollektivtrafik var inget alternativ eftersom väldigt få förare ger sig ut på bergsvägarna efter mörkrets inbrott.

Med 5 000 rupier – cirka 350 svenska kronor – lyckades familjen mot alla odds övertyga en taxichaufför att köra dem till sjukhuset. Under resans gång  tvingades de ta sig förbi vägspärr efter vägspärr, livrädda för vad som skulle vänta efter nästa kurva.

Trots det har hon en glöd

Med vidöppna ögon vinkar kvinnan in mig till förlossningsavdelningen. Jag lämnar Zahir vid ingången och hon föser in mig i rummet. Där ligger en ung kvinna på en brits.

Den unga kvinnan är vaken, har mörkt lockigt hår och en tunn silverring i näsan. Hon är blek, nästan gråfärgad i huden. Trots det har hon en glöd, som hos någon som håller på att återfå sin styrka.

"Grattis", säger jag.

Den unga kvinnan ler – "må Gud vare med dig", svarar hon.

Sjuksköterskan bredvid henne förklarar att hon drabbades av en stor blödning, och pekar på väggen bakom oss som är nedstänkt med blod. Åkomman är vanlig här, berättar sjuksköterskan för mig. En kvinna som drabbas av den kan dö mycket snabbt. I de avlägsna områdena i Pakistan kan den sjukvård som behövs vara svår att få tag på.

Kvinnan med rostfärgat hår hugger tag i mig igen. Hon vill visa mig något mer.

Vi närmar oss en sjukhusbädd, och hon drar försiktigt tillbaka en fleecefilt för att avslöja två rosa knyten - två små barn, tvillingpojkar, bara några timmar gamla.”

– Sandra Smiley från Kanada, som arbetar med påverkansfrågor för Läkare Utan Gränser.
Samtidigt utbildar hon sig till läkare med förhoppningen om att hon en dag ska ge vård i ett av våra projekt världen över.