”Skapa rätt verktyg för hjälpmedelsförskrivning”

I början av december rapporterade P4 Sjuhärad om att en man fick sin elscooter indragen med motiveringen att han hade använt sitt hjälpmedel för mycket. Personer som har fått en elrullstol eller liknande förskrivet behöver sitt hjälpmedel för att klara sin vardag, vara aktiva och leva så självständigt som möjligt. När ett förskrivet hjälpmedel dras in inskränks den individuella friheten och möjligheten att leva ett hälsofrämjande och tillfredsställande liv. Det är oacceptabelt!

Riktlinjerna som förskrivaren har att utgå från rimmar dåligt med de rättigheter som har fastställts i funktionsrättskonventionen. Sverige har förbundit sig att efterleva Konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, även kallad funktionsrättskonventionen. I artikel 19 och 20 formuleras rätten att kunna leva självständigt och delta i samhället, samt att kunna förflytta sig på ett sätt man själv väljer och i möjligaste mån utan att vara beroende av andra.

Läs mer: Läkemedelsbrist – ”en frustration i den kliniska vardagen”

Och vidare står det att läsa i artikel 26:

”Konventionsstaterna ska vidta effektiva och ändamålsenliga åtgärder […] för att göra det möjligt för personer med funktionsnedsättning att uppnå och vidmakthålla största möjliga oberoende, full fysisk, mental, social och yrkesmässig förmåga samt fullt inkluderande och deltagande i livets alla aspekter.”

Artiklarna beskriver på ett tydligt sätt konventionens syfte, som står i bjärt kontrast till hur förskrivningen av elscootern verkar ha gått till i mannens fall. Personer som lever med svårigheter på grund av en skada, sjukdom eller funktionsnedsättning ska ha friheten att gestalta sitt liv utifrån sina egna behov, önskemål och preferenser och ska precis som alla andra kunna ta del av livets möjligheter. Det innebär även en individuell användning av förskrivna hjälpmedel, så länge sakerna sköts på ett ändamålsenligt sätt och deras livslängd eller funktionalitet inte försämras utöver vanligt slitage.

Naturligtvis måste det vara möjligt att med sin elscooter eller elrullstol ta sig till affärer, samhällsservice, fritidsaktiviteter, eller till närstående och bekanta, utan att riskera att bli av med sitt hjälpmedel. Mannen i P4-inslaget fick inte behålla sin elscooter eftersom den lokala hjälpmedelsenheten ansåg att en körsträcka över två kilometer bröt mot lånevillkoren. 

Vi menar att det är rimligt att det finns en nedre gräns för att få hjälpmedlet förskrivet så att det är sannolikt att exempelvis en elrullstol verkligen används. Däremot är vi mycket kritiska till att det definieras en övre gräns i regioners regelverk. Människor lever sina liv på olika sätt och att gå i den friska luften mer än två kilometer per sträcka skulle nog många uppfatta som ganska vanligt. Utifrån ett funktionsrättsperspektiv är det mer än nödvändigt att regelverket luckras upp, det vill säga att den övre gränsen tas bort.

Vi vill uppmana beslutsfattare och tjänstemän att ge förskrivare rätt verktyg, så att alla hjälpmedelsanvändare kan leva ett självbestämt, aktivt och gott liv, som befolkningen i övrigt. Vi vet att fysisk aktivitet och ett fungerande socialt nätverk är bra för kropp och själ. För någon som har en funktionsnedsättning eller lever med en bestående skada kan en aktiv livsstil dessutom bidra till att hälsa och förmågor bibehålls, samt förhindra att nya besvär uppstår. En jämlik, rättvis och förutsebar hjälpmedelsförskrivning är grundläggande för att personer med funktionsnedsättning ska kunna leva ett gott liv.

Vi ser med stor oro på att funktionsrättskonventionen åsidosätts vid förskrivningen av hjälpmedel. Enstaka avvikelser kan bilda ringar på vattnet och leda till att fler tillämpar en restriktiv förskrivningspolicy. I förlängning kan vi återigen få ett samhälle där personer med funktionsnedsättningar exkluderas och marginaliseras. 

För både förskrivare och personer med funktionsnedsättning efterlyser vi tydligare skrivningar i Patientlagen och Hälso- och sjukvårdslagen och att lagarna harmonieras med innehållet i och syftet med funktionsrättkonventionen. Det som Sverige har förbundit sig till att följa skulle då äntligen få genomslag i landets lagar.

Marina Carlsson, förbundsordförande, Personskadeförbundet RTP

Ida Kåhlin, förbundsordförande, Sveriges Arbetsterapeuter

Åsa Strahlemo, förbundsordförande, DHR – Delaktighet Handlingskraft Rörelsefrihet